AllmäntPosted by Birger Thureson Sun, June 27, 2010 10:22:52Press, radio och tv har i månader fyllt alla upptänkliga utrymmen med alla upptänkliga nyheter och pseudonyheter med minsta anknytning till bröllopet mellan kronprinsessan Victoria och hennes Daniel, numera prins Daniel. Bevakningen har varit hysterisk. Jag hittar inget annat ord än detta – hysterisk.
Pressen på huvudpersonerna har förstås varit enorm. Det måste ha varit fler än jag som tänkt: skönt att det är över nu. Skönt inte bara för oss mediekonsumenter, som gärna vill veta något om världen bortom Slottsbacken, utan också för kronprinsessan Victoria och prins Daniel. Varje anständig själ måste ha önskat dem en bröllopsresa, där de fick vara i fred med varandra.
Men den sortens anständighet vet i varje fall kvällspressen ingenting om. Genast startade jakten på de nygifta. Och minsann lyckades inte Expressens spåra dem och tränga sig på för att intervjua. Suck.
Och hur försvarar sig då Expressens chefredaktör Thomas Mattsson? Jo, i sin blogg förklarar han, att nu är jakten över:
”Nu har kronprinsessan och prinsen fått chansen att tacka svenska folket för hyllningarna i lördags, och därför kommer Expressen inte längre att följa dem i Tahiti.”
Det är ingen måtta på Expressens generositet och goda vilja. Äntligen har man fullföljt ett viktigt journalistiskt uppdrag, och kronprinsessan och prinsen bör, förstår man, vara tidningen evigt tacksam för att den åtagit sig budbärarrollen. För hur skulle paret annars kunnat tacka svenska folket, om inte Expressen jagat dem hela vägen till gömstället?
Till ordet hysterisk lägger jag nu ordet hyckleri.
Ibland blir man bara så trött.
AllmäntPosted by Birger Thureson Sun, June 20, 2010 11:14:24Det är dagen efter. Kronprinsessan har kysst sin menige man från Ockelbo och gjort honom till prins. I veckor har medierna ockuperats av nyheter och pseudonyheter om den händelse som nu är historia. De övriga lediga utrymmet har de senaste dagarna fyllts av fotboll. I Sydafrika pågår, som knappast någon undgått att märka, ett världsmästerskap i denna sport.
Jag är inte motståndare till det svenska kungahuset, inte heller till idrotten. Men en gång som denna undrar jag vilka nyheter som mörkas medan allt detta pågår. Vad pågår just nu i södra Sudan? I östra DR Kongo? Är det bara i Mexikanska golfen som olja läcker och fördärvar för miljö och människor? Vad gör Sydafrika för lokala gatuförsäljare som förlorat sitt levebröd därför att FIFA monopoliserar marknaden under fotbolls-VM? Vad gör Sverige för de arbetslösa ungdomar som inte kan gifta sig till varken prinstitlar eller nya jobb? Det kunde vara intressant att få veta.
Det jag undrar över är, kort sagt, proportionerna i nyhetsförmedlingen. Är en fotbollsturnering i Sydafrika och ett bröllop i Stockholm det absolut viktigaste som hänt i världen på senare tid?
Med den frågan har jag kanske lyckas reta både hängivna monarkister och dito fotbollsälskare. Vem vet. Jag tar risken.
AllmäntPosted by Birger Thureson Mon, April 19, 2010 02:52:38
I söndagens DN försvarar biståndsminister Gunilla Carlsson med emfas sin politiska linje. Detta sedan hon tidigare på DN-debatt fått hård kritik av två tidigare generaldirektörer på Sida.
Den bild hon ger är att tidigare rådde passiv utbetalningspolitik, under hennes styre gäller aktiv utvecklingspolitik. Retoriskt effektfullt, men den svartvita teckningen rimmar illa med verklighetens gråskala. I de frivilliga biståndskretsar jag rört mig i några årtionden har jag sett väldigt lite av passivt pengaförmedlande, åtskilligt mer av aktiv strävan efter utveckling .
Biståndsministern förklarar i debattartikeln varför hon drar ner stenhårt på informationsbidraget till frivilligorganisationerna. ”Jag prioriterar resultat i kampen mot fattigdomen framför marknadsföring av Sveriges bistånd. Goda resultat marknadsför sig själva”, skriver hon.
Ytterligare en retorisk poäng på verklighetens bekostnad. Kampen mot fattigdomen gynnas av en alert opinion. Utan opinionens stöd kommer snart svenskt bistånd att få pyspunka. Jag vill inte tro att det är vad Gunilla Carlsson eftersträvar.
”Goda resultat marknadsför sig själva”, hävdar biståndsministern. Jag är inte så säker på det. Däremot får misslyckade projekt – och sådana finns förvisso i en verksamhet som utövas under ytterst vanskliga förhållanden – massor av publicitet. Medan hälsan för det mesta tiger still.
Man effektiviserar inte fattigdomsbekämpningen genom att strypa frivilligorganisationernas möjlighet att lyfta fram de goda exemplen som ger kunskap och inspirerar till solidaritet. Det är min övertygelse.
AllmäntPosted by Birger Thureson Fri, April 16, 2010 11:43:59
Min första riktiga bok publicerades 1970. Det var en ungdomsbok med titeln ”Farlig färd” (Normans förlag). Jag gömde mig bakom pseudonymen ”Klas Kibbe”.
Om du hittar den någonstans – läs den inte!
Min senaste bok är ”Dagar av dimma, dagar av sol” (Marcus förlag). Den är, till skillnad från min första, mycket personlig. Jag kallar den en mental reseskildring, där jag öppet berättar om känslor och tankar i samband med en cancerdiagnos. Den handlar om livet, döden och meningen.
Läs den!
Ja, och nu jobbar jag på nästa bokprojekt. Under flera år har journalistiken tagit all min tid, och bokskrivandet har fått anstå. Nu är jag inte längre anställd någonstans utan kan med pensionen som försörjningskälla ägna mig åt bokskrivande igen. Och gissa om jag är sugen.
I fjol kom jag ut med två böcker, förutom ”Dagar av dimma, dagar av sol”, en bok om Kongos våldtagna kvinnor och Palmepristagaren Denis Mukwege, läkaren som blivit deras röst i världen. ”De glömda kvinnornas röst” gavs ut av Libris.
I år hinner jag kanske inte få någonting utgivet. Men jag jobbar på. Och roligt är det.
En del undrar förstås vad man är för en tok som alltid ska skriva på en bok. Det undrar jag också ibland, när det kör fast och gör ont och inte vill sig.
Men sen lossnar det, och man skriver på. Som en tok.
AllmäntPosted by Birger Thureson Wed, April 14, 2010 06:18:16
I augusti är det 10 år sedan jag och två andra svenska journalister fängslades i Havanna, sedan vi träffat oberoende kubanska journalister och andra oliktänkande. Vi förhördes i tre dagar och utvisades sedan.
2003 gjorde den kubanska regimen ett jättesvep och grep 75 demokratiförespråkare och oppositionella. En av dem var min vän och tolk Adolfo, som dömdes till 15 år. En fredlig och from katolik som tänkte fritt och vågade uttrycka sina tankar. Vilket är farligt på bröderna Castros Kuba.
Jag har genom åren skrivit åtskilligt om honom och hans öde i Dagen. Nu är det ett tag sedan, men fortfarande får jag frågor om hur han har det.
För bara några dagar sedan hade jag kontakt med hans dotter, som bor i södra Florida. Hon berättade att Adolfo fortfarande sitter inspärrad, men att han mår förhållandevis bra. Han håller modet uppe, och han får ha sin bibel i cellen.
Dottern Joana var nästan mer orolig för sin mor, som bor ensam i Havanna. Och som tillhör ”Ladies in White”, den grupp kvinnor vars män eller söner är samvetsfångar, och som varje söndag klär sig i vitt, går till en kyrka och ber för sina anhöriga. Därefter marscherar de samma väg, söndag efter söndag, till en närbelägen park. Marschen är en protest mot att deras anhöriga fängslats, och de kräver deras frigivning.
I söndags möttes de inte bara en regeringsvänlig mobbs glåpord, vilket är vanligt, utan polisen ingrep och förde dem med våld till polisbussar och transporterade dem från platsen.
Så Joanas oro för sin mamma är inte obefogad. ”Ladies in White” tar risker. Men deras sak är rättfärdig.
AllmäntPosted by Birger Thureson Mon, April 05, 2010 22:11:49
Påskhelgen är förbi; den kyrkohögtid som firas till minne av det som är den kristna trons grund. En historisk händelse. Gud blev människa i Jesus Kristus, dog på ett kors för att försona världens synd, uppstod från de döda för att ge människan evigt liv.
I Filadelfiakyrkan Stockholm hörde jag under helgen Missionskyrkans evangelist Carl-Olov Hultby berätta följande historia. Han kom gående förbi en lekplats, där en liten grabb satt och lekte med sin leksaksbil. ”Hej”, sa pojken, som kände igen Carl-Olov från kyrkan, ”allt blir mycket roligare när man vet att Jesus finns”. Och så brummade han vidare med sin bil.
Tänkvärt. Att Jesus lever gör skillnad.
Nu är helgen förbi och vardagen går vidare. Men påsken förändring av livets villkor består.
AllmäntPosted by Birger Thureson Sun, March 28, 2010 10:14:53Jag är pensionär, och därför omättligt populär nu när det är valår. För vi är många, och våra röster är värdefulla, och därför slåss nu partierna om vår gunst.
Det ger oss pensionärer fördelar. Men jag känner mig tveksam till all denna plötsliga välvilja. Betraktar partistrategerna mig som auktionsgods, som går till högstbjudande?
Jag tänker lura dem. Jag tänker inte lägga min röst utifrån vem som lovar mest i pensionskuvertet. Särintresset får stå tillbaka för helhetsbilden. Det är bäst för samhället - och därmed bäst för mig.
BokrecensionerPosted by Birger Thureson Thu, March 25, 2010 18:29:42Rikedom borde vara en välsignelse. Tyvärr är den ofta en förbannelse. I varje fall när det handlar om naturresurser i kris- och krigsdrabbade länder.
Kongo-Kinshasa är ett av världens värsta exempel på detta. Jakten på de enorma naturrikedomarna i östa Kongo har kostat miljoner människor livet. Massvåldtäkter är ett vapen som brukas i detta krig, där den yttersta drivkraften är girighet. Vilka som än vinner kan man vara helt säker på vem som förlorar. Civilbefolkningen. Vanliga, fattiga människor som trampar den jord, där rikedomarna göms.
I Kongo handlar det om mineraler. I Sudan om olja. I en nyutkommen bok, Affärer i blod och olja (Ordfront), följer journalisten Kerstin Lundell olje- och blodsspåren. De sammanfaller. Längs vägen vittnar människor om brutala övergrepp, om död och våldtäkt, om girighetens grymma spel.
De internationella oljebolagen tycks inte tycks sky några medel i jakten på det svarta guldet. Svenskägda Lundin Oil, som numera heter Lundin Petroleum, har genom åren inte tvekat att samarbeta med diktatorer och förtryckare av olika slag. Företaget har med förkärlek sökt sig till krisdrabbade regioner, där riskerna är stora, men vinstmöjligheterna ännu större. Och högoktaniga vinster har vägt långt tyngre än mänskliga rättigheter.
Lundell har framförallt studerat Lundins framfart i Sudan, men även i Etiopien, där naturgasen lockar. Hon berättar om byar som utplånats för att oljeletarna i ska få fritt fram, och om hur militär med brutala medel skyddat bolaget när gerillan angripit dem som plundrar landet på naturresurser utan att befolkningen får något ekonomiskt utbyte.
Författaren har inte bara talat med enskilda, drabbade människor, utan stöder sig också på seriösa rapporter och kartläggningar signerade FN, Human Rights Watch, Christian Aid och andra organisationer.
Den är en skamlig bild som bokens olika inslag tecknar. Men alla skäms inte. Lundin Petroleum skäms inte. Carl Bildt, styrelseledamot i företag 2000-2006, skäms inte.
I dag är han Sveriges utrikesminister. En perfekt illustration till hur lite vi i den rika världen egentligen bryr oss, när fattiga människor får betala ett fruktansvärt pris för den råvarujakt som är grunden för vårt välstånd.
Kerstin Lundell har skrivit en viktig bok. Hur mycket den kommer att förändra är en annan sak. Jag är tyvärr inte optimistisk.
Kerstin Lundell:
Affärer i blod och olja
Lundin Petroleum i Afrika
Ordfront
